My world

Mormor somnade in klockan 01:40 natten till onsdag, och vi hann inte fram i tid... Jag är så glad och tacksam att jag var där i tisdags och pratade med henne. Hon var pigg, hon log och hon höll min hand. Jag satt med henne själv i 1½ timme och jag fick sagt allt jag ville säga, och när vi gick var hon så trött... Jag tror att hon verkligen kämpade för att hålla sig vaken, för att le, för att se pigg ut när jag var där... Hon visste nog.

När vi kom fram på natten bad jag att få sitta själv hos henne... Hon var fortfarande varm, jag höll hennes hand, pussade hennes kind och klappade henne. Hon såg så lugn ut. Nu var allt bra, nu hade hon inte ont mer... Jag pratade med henne länge, om när vi var på Gran Canaria ihop förra vintern, om min hund Dina, som mormor älskar så mycket. Jag sa hur mycket jag kommer att sakna henne, och att vi snart ses igen. Och att hon måste hälsa på! Och det vet jag att hon kommer att göra... Jag känner att hon är här med mig, med oss... Trots omständigheterna känner jag mig ganska, jag ska inte lättad, men jag känner mig okej trots det här. Jag och mormor fick ett avslut, och det var fint. Det var jättefint...