My world

Oj oj oj, det har varit mycket senaste veckan... Har jobbat varje dag och så är det hunden, och städa och handla... Men nuså ska jag vara lite duktig igen, och jag ska bättra mig på bloggfronten...

Ikväll ska jag inviga mina nya testprodukter från www.herbatezzan.blogg.se. Spännande! Kommer att uppdatera imorgon kväll efter jobbet om första intrycket :)

Dagens konstigaste talesätt: "Tagen på sängen"
                                                     "Hålla låda"

Nu måste jag sova, klockan ringde 06 imorse och 08 imorgon... Usch, på en söndag, det är ingen höjdare... Men nästa vecka blir lugn och skön. Behövligt!

Nighty night!

Nu är det sex månader sedan jag gjorde min permanent och det är bara halva håret som är lockigt... Hoppas att jag har råd att göra en ny snart så att jag bli av med mitt papperstunna, spikraka hår... Lite konstig bild, men håret gillar jag =) Det är förresten uppsatt, SÅ kort hår har jag inte :)

Det har gått bra sedan mormor gick bort, jag mår okej och jag fungerar, men ibland slår sorgen till, som ett slag rätt i ansiktet, som svider och gör så ont... Vi som pratade nästan varje dag i telefonen. Det är så tyst nu, när du inte ringer mer... Jag tror däremot att mormor är här med mig, att hon sitter med oss i soffan, att hon tittar på oss, klappar oss på kinden när vi somnat.

Mormor somnade in klockan 01:40 natten till onsdag, och vi hann inte fram i tid... Jag är så glad och tacksam att jag var där i tisdags och pratade med henne. Hon var pigg, hon log och hon höll min hand. Jag satt med henne själv i 1½ timme och jag fick sagt allt jag ville säga, och när vi gick var hon så trött... Jag tror att hon verkligen kämpade för att hålla sig vaken, för att le, för att se pigg ut när jag var där... Hon visste nog.

När vi kom fram på natten bad jag att få sitta själv hos henne... Hon var fortfarande varm, jag höll hennes hand, pussade hennes kind och klappade henne. Hon såg så lugn ut. Nu var allt bra, nu hade hon inte ont mer... Jag pratade med henne länge, om när vi var på Gran Canaria ihop förra vintern, om min hund Dina, som mormor älskar så mycket. Jag sa hur mycket jag kommer att sakna henne, och att vi snart ses igen. Och att hon måste hälsa på! Och det vet jag att hon kommer att göra... Jag känner att hon är här med mig, med oss... Trots omständigheterna känner jag mig ganska, jag ska inte lättad, men jag känner mig okej trots det här. Jag och mormor fick ett avslut, och det var fint. Det var jättefint...

Fick en jacka häromdagen. En riktigt mysig, röd dunjacka från Everest/Stadium. Jag bara längtar till kallare dagar så att jag kan ha den på mig, alltid!

...måste ju vara en av de jobbigaste personerna att titta och lyssna på i TVrutan... Give me a break och boka en klipptid!

Igår jobbade jag, såg fram emot fredagens tatuering, skulle till centrum och köpa byxor, funderade över kvällens middag... Så ringer mamma och säger att mormor fått en stroke. Tänk vad livet kan förändras på en tusendels sekund... Inget känns viktigt längre... Vi var där hela kvällen igår. Mormor som vanligtvis är den som är gladast och pratar mest bara låg där, tittade på oss, höll våra händer, somnade, vaknade till... Hon är troligtvis förlamad i högra sidan av kroppen, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att min mormor kommer tillbaka. Om hon kommer att kunna gå igen är bara en otrolig bonus.

Sitter här med en otroligt konstig känsla... Vad kommer att hända nu? Mormor som var den piggaste av alla, trots sin artros och som ringde ofta och pratade om allt eller inget... Kan bara hoppas och be för att allt kommer att bli som vanligt snart igen...

Hyrde en film till ikväll, American Crime, med bland andra Ellen Page och Catherine Keener i huvudrollerna. Filmen är verklighetsbaserad och utspelar sig i USA år 1965 så två systrar lämnas att tas hand om en ensamstående 7barnsmamma. Mammans psyke är otroligt labilt och hon tar ut alla sina aggressioner på Silvia. Och vilken film det var... Läste en recention om filmer nu efteråt och de har fångat känslan jag satt med efteråt väldigt bra...

""American Crime" beskrivs som en tolkning av rättsfallet Baniszewski, den egentliga tortyren som pågick i huset sägs hemskt nog ha varit mycket värre än vad filmen visar. Med detta faktum i bakhuvudet lämnar man "American Crime" med en tung klump i halsen och en hårt knuten näve. Att se barn fara illa på det här sättet är mer smärtsamt än de mest brutala våldsrullarna. Man vill ropa dit någon vuxen, vill ställa sig upp och ryta ifrån eller parera ett slag men hålls ner i biofåtöljen.

Filmen lämnar oss just där i fåtöljen, chockade och utan att ha vågat ge sig in på att besvara frågan som darrat på våra läppar; varför?"

Text lånat från www.Moviezine.com

Ellen Page var helt kanon i rollen som Silvia, och den här filmen är riktigt hemsk, men verkligen sevärd... Rekommenderas!!

Nu har jag skickat iväg hela tjocka släkten till landet. Känns det som i alla fall. Mamma, pappa och hunden åkte idag, och de syns och hörs och märks dygnet runt hela tiden så nu är det så lugnt och skönt... Var och handlade nyss och ska göra två riktiga favoriter till middag, a'la GI! :) Ikväll: oxfilé med coleslaw och mögelostsås med valnötter. Imorgon chilisoppa med tigerräkor... Yam yam... Recepten kanske kommer upp senare! Och så ska jag faktiskt unna mig en hel rad med Lindt 85% choklad till efterrätt.. Om jag orkar, vill säga!

Nu ska jag vila... Har ju faktiskt varit vaken i hela 8½ timme, varav jag har jobbat tre av dom... Ibland får man vara slö!!
Skål för det! Och trevlig helg!

Visst att jag var sjukt trött i benen efter att ha cyklart nästan två mil till nya jobbet (som förövrigt är kanoners) men att en dam på permobil som ligger framför mig drar ifrån så in i helvete, så att hennes blonda hår fladdrar, kan inte bara ha berott på att jag var trött och det gick sakta... SÅ långsamt gick det ändå inte, jag kämpade på som aldrig förr! Hur fort får de där maskinerna gå egentligen??? Jag bara undrar...

Är det rimligt att man ska behöva vara rädd när man är ute och går med hunden om kvällarna själv??? Jag bor i en kommun norr om Stockholm där gatlyktorna (bland annat) "lyser" med sin frånvaro. Jag har ständigt full koll på vad som händer runt mig, om någon går bakom, om det låter från någon buske, om någon står i något fönster och kollar... Och ändå hör man offer säga att "han kom från ingenstans" så vad ska det hjälpa??? Går med handen i fickan och håller i min (lagliga) försvarsspray som man förhoppningsvis ska hinna få upp om något skulle hända. Ska det behöva vara såhär? Vad fan är det för värld vi lever i???

Det känns inte längre som att man kan säga "om något skulle hända..." utan att det snarare är en fråga om när. Så mycket som händer överallt nuförtiden, och så mycket fega knep angriparna tar till. Knivar, vapen, fler personer mot ett offer... Det här gör mig så förbannad!

Att jag inte ens kan lämna mitt hus och gå ett varv kring kvarteret på kvällen/natten utan att känna mig rädd.

Bara jag som känner så?

Varför var man inte född på 50talet? Kolla bara vilken hottie jag hade varit! För att inte tala om sena 70-talet... Oj oj oj, jag har hittat ett kvällsnöje! Kolla in sidan www.yearbookyourself.com så förstår ni vad jag menar! Många goa skratt har den gett...

       


Kom just in från en 1½ timmes promenad med hunden. Det blir ca 3½ timmes promenad totalt idag... Inte illa! Dumt bara att jag aldrig kommer ihåg att sätta dit stegräknaren! Ett antal steg lär det ju bli varje dag iallafall...

Imorgon = första dagen på nya jobbet. Wish me luck!